Israeliternas befrielse från egyptiskt våld och slaveri – när då?
(gammaltestamentlig fördjupning)
För att sammanfatta kända fakta som beskrivits ovan, så har vi sett det egyptiska Nya riket med sin enorma rikedom och sitt storskaliga byggande överallt längs hela Nildalen, långt ner i Nubien. Vid sidan av nya eller kraftigt utbyggda tempel överallt i de Två länderna, lyckas enbart två regerande familjer med konststycket att få uppfört inte mindre än tre nya stora huvudstäder – under en ganska kort tid. Plötsligt går emellertid luften ur det hela och en förklaring är förlusten (av i alla falla stora delar) av de som gjorde själva det praktiska arbetet. Även om således Egypten inte har dokumenterat något hebréiskt uttåg, är detta den enklaste förklaringen till Nya rikets så snabba nedgång och fall.
Naturligtvis kommer då till oss frågan när uttåget ur Egypten kan ha ägt rum. Ett svar kan sys ihop genom att använda de tillgängliga källorna; såväl de egyptiska, som de hebreiska. Från de senare har vi information om att uttåget skedde från staden Ramses, som våra egyptiska källor identifierar som Pi-Rameses, den nya huvudstad den store farao Ramses II bygger och ödmjukt uppkallar efter sig själv. Hans efterträdare Mernefta väljer vidare att nämna Israel som ett särskilt folk, som inte står under en egyptisk överhöghet.
På så sätt kan farao Ramses II identifieras som en förtryckets farao. Det är troligt att det funnits flera före honom med tanke på att han inte är den ende storbyggaren under Nya Riket; men han är definitivt den siste, ty från hans stadsbygge är det Israel ger sig av från Egypten.
Detta leder vidare till nästa helt avgörande fråga: varför har Ramses efterträdare, farao Mernefta, ett så tydligt behov att berätta om en avgörande seger över just det tidigare hebreiska slavfolket?
Lite källkritik (mer om det i ett fjärde fördjupningsavsnitt) kan få utgå ifrån skillnaden mellan hebreisk och egyptisk historieskrivning. I Egypten dokumenterar man sina segrar, ju större och mer förhärligat, desto bättre. Bibeln nämner så klart Guds (folks) segrar, men väjer aldrig för att nämna deras nederlag, framför allt inte den verkliga etiska djupt grundläggande orsaken till nederlagen. Intressant nog nämner Bibeln inget om att Israel skulle ha anfallits av en farao efter övergången av Röda havet. Är det möjligt att Merneftas segerrapport mest är ren propaganda, på samma sätt som företrädare Ramses inskription om segern över Hettiterna?
Det är den här webbsidans författares uppfattning att farao Mernefta väljer att i sten skriva in att folket Israel ödelagts just därför att han har sett deras uttåg och att detta ytterst pinsamma nederlag för alla Egyptens gudar mot en okänd ökengud tillbedd av slavar nu måste skrivas bort ur historien. Lika lätt kan inte den ekonomiska inverkan av uttåget gömmas undan. Efterkommande kommer att kunna se hur de stora byggnadsarbetena upphör och rikedomen smälter bort. Detta antyder att det verkligen skett ett slavarnas uttåg ur Egypten vid slutet av Nya riket - det gäller bara att hålla ögonen öppna för att se det.
Om detta är sant finns det säkert fler fakta som talar för det. Först bör dock besvaras frågan om varför Bibeln inte nämner namnet på den Farao som drog över sig och Egypten de tio plågorna genom att inte låta Mose ta sitt folk ut i öknen för att tillbe Gud!
Naturligtvis kommer då till oss frågan när uttåget ur Egypten kan ha ägt rum. Ett svar kan sys ihop genom att använda de tillgängliga källorna; såväl de egyptiska, som de hebreiska. Från de senare har vi information om att uttåget skedde från staden Ramses, som våra egyptiska källor identifierar som Pi-Rameses, den nya huvudstad den store farao Ramses II bygger och ödmjukt uppkallar efter sig själv. Hans efterträdare Mernefta väljer vidare att nämna Israel som ett särskilt folk, som inte står under en egyptisk överhöghet.
På så sätt kan farao Ramses II identifieras som en förtryckets farao. Det är troligt att det funnits flera före honom med tanke på att han inte är den ende storbyggaren under Nya Riket; men han är definitivt den siste, ty från hans stadsbygge är det Israel ger sig av från Egypten.
Detta leder vidare till nästa helt avgörande fråga: varför har Ramses efterträdare, farao Mernefta, ett så tydligt behov att berätta om en avgörande seger över just det tidigare hebreiska slavfolket?
Lite källkritik (mer om det i ett fjärde fördjupningsavsnitt) kan få utgå ifrån skillnaden mellan hebreisk och egyptisk historieskrivning. I Egypten dokumenterar man sina segrar, ju större och mer förhärligat, desto bättre. Bibeln nämner så klart Guds (folks) segrar, men väjer aldrig för att nämna deras nederlag, framför allt inte den verkliga etiska djupt grundläggande orsaken till nederlagen. Intressant nog nämner Bibeln inget om att Israel skulle ha anfallits av en farao efter övergången av Röda havet. Är det möjligt att Merneftas segerrapport mest är ren propaganda, på samma sätt som företrädare Ramses inskription om segern över Hettiterna?
Det är den här webbsidans författares uppfattning att farao Mernefta väljer att i sten skriva in att folket Israel ödelagts just därför att han har sett deras uttåg och att detta ytterst pinsamma nederlag för alla Egyptens gudar mot en okänd ökengud tillbedd av slavar nu måste skrivas bort ur historien. Lika lätt kan inte den ekonomiska inverkan av uttåget gömmas undan. Efterkommande kommer att kunna se hur de stora byggnadsarbetena upphör och rikedomen smälter bort. Detta antyder att det verkligen skett ett slavarnas uttåg ur Egypten vid slutet av Nya riket - det gäller bara att hålla ögonen öppna för att se det.
Om detta är sant finns det säkert fler fakta som talar för det. Först bör dock besvaras frågan om varför Bibeln inte nämner namnet på den Farao som drog över sig och Egypten de tio plågorna genom att inte låta Mose ta sitt folk ut i öknen för att tillbe Gud!
Vad egyptierna lägger i ett namn
En egenhet med Andra moseboken är att den konsekvent undviker att nämna faraoners namn, vilket ju inte är någon historiker till hjälp och dessutom har använts som skäl till att det mesta av texten bara är ett påhitt. Ett spännande påhitt med en etisk sensmoral som håller efter mer än tre årtusenden, låt gå för det, kanske, men trots allt mer av en roman än historieskrivning. Är detta en bra tolkning av uttågsberättelsen?
Nej, det finns en bättre förklaring till att Bibeln utesluter egyptiska härskares namn. Den står att finna i den egyptiska uppfattningen om livet efter detta. Till skillnad från senare hellenistisk syn som vi känner från Platon, trodde ingen i Egypten på någon ovillkorlig själens oförstörbarhet. Själens existens berodde på ifall kroppen bevarats intakt – och därför mumifierades de döda vars anhöriga hade råd med det – eller åtminstone på ett ihågkommet namn. Utan en bevarad kropp eller ett namn skulle även själens existens i livet efter detta upphöra. Denna den andra döden sågs som mångfalt allvarligare än den fysiska.
Nej, det finns en bättre förklaring till att Bibeln utesluter egyptiska härskares namn. Den står att finna i den egyptiska uppfattningen om livet efter detta. Till skillnad från senare hellenistisk syn som vi känner från Platon, trodde ingen i Egypten på någon ovillkorlig själens oförstörbarhet. Själens existens berodde på ifall kroppen bevarats intakt – och därför mumifierades de döda vars anhöriga hade råd med det – eller åtminstone på ett ihågkommet namn. Utan en bevarad kropp eller ett namn skulle även själens existens i livet efter detta upphöra. Denna den andra döden sågs som mångfalt allvarligare än den fysiska.
|
Bilden föreställer ett sarkofaglock ställt på högkant i Medelhavsmuséet i Stockholm. Sarkofagen tillhör en kvinna, vars son gjort karriär vid hovet och blivit rik. Sonen låter rista in båda sina föräldrars namn, och naturligtvis sitt eget med alla sina hovtitlar i detta hart när oförstörbara material. På så sätt vill han garantera själens fortsatta liv inte bara för mormor Mer-ptah-hap, mamma Tapa-ret och pappa Wahibre, utan i värsta fall även för sig sjäv. Ty vem kan veta om de efterkommande till Ahmonse-sineith har råd att betala den begravning som krävs för en själens fortsatta existens för honom?
|
|
Med detta som bakgrund är det inte svårt att förstå att Israel inte har något behov av att bidra till att faraonernas själar fortsätter leva i glädje bland Egyptens gudomligheter. Tvärt om, en seger över dem alla kröns och fullbordas genom att deras namn utplånas eller lämnas åt glömskan. Detta är det mest raffinerade sättet att i en egyptisk kontext fullständigt förintande förödmjuka en besegrad fiende!
Ett uttåg i slutet av yngre bronsåldern
Att Israel är sysselsatt med tvångsarbete i Pi-Rameses för Ramses II men ett självständigt folk senast i det 5e året av hans efterträdare Merneftas regering (dateringen för hans segerinskription) tyder på att uttåget sker i slutet av 19e dynastin, men också i slutet av Nya riket och av bronsåldern som sådan.
Att detta är fallet stöds av ytterligare källor, såväl från det hettitiska imperiet som från Israel och vi bör titta även på dem.
Att detta är fallet stöds av ytterligare källor, såväl från det hettitiska imperiet som från Israel och vi bör titta även på dem.
Den här sidan korrekturlästes språkligt vid en generell översyn av hela hemsidan - den 28 november 2020.
Den granskades senast den 8 januari 2023.
Den granskades senast den 8 januari 2023.