Romerska rikets kronologi

Rom var på Nya testamentets tid den civiliserade världens centrum, en stor och stolt stad som menade sig ha en lång historia bakom sig.

Stadens officiella tideräkning utgick ifrån att den grundlades 750 år innan Jesus ens var född, alltså någon generation eller så innan profeten Jesaja såg sin vision av Herrens härlighet i Jerusalems tempel. Enligt legenden skulle tvillingarna Romulus och Remus byggt det äldsta Rom, efter att ha blivit omhändertagna av en varghona.

En kort tid ska Rom ha varit kungadöme men övergick snabbt till att vara republik. Som sådan styrdes den av två män med titeln konsul som valdes för att leda republiken under ett år, med tillträde den första mars. Den ursprungliga romerska kalendern räknade mars som årets första månad och det lever kvar i våra månadsnamn i slutet av året. September till december utgår från latinets räkneord, septima betyder sju, oktavus åtta etc. Trots att november räknas som vår elfte månad betyder dess namn fortfarande den nionde.

När republiken växte och konsulernas behövde  längre förberedelser för större krigståg än innan, tidigarelades deras tillträde och därmed nyåret med två månader. Det är därför vi firar nyår 1 januari.

En av Roms mäktigaste konsuler, Julius Ceasar, tillträdde sin tjänst fyra decennier innan Jesus föddes vid en tid då olika fraktioner stred om makten i republiken.

Han lyckades återställa ordningen, men när han valts till republikens härskare på livstid dröjde det bara en månad innan han mördades.

Av det livslånga ämbetet som Roms styresman blev bara hans namn kvar. Framöver kom det att bli en titel; Ceasar, som givit upphov till våra dagars ord kejsare, kaiser och tsar.

Striderna i republiken fortsatte ännu en generation tills de till slut stoppades av generalen Octavianus (ja, han har inte ett riktigt namn, utan bara en siffra som benämning vilken bokstavligen innebär att han kallades det han var: det åttonde barnet i sin familj).

En höjdpunkt för Octavianus framgång var segern över Antonius och dennes allierade egyptiskan Cleopatra VII som dels gjorde Octavianus till obestridd romersk ledare, dels inkorporerade Egypten med sin matproduktion i imperiet. Under sju sekler kunde kejsarna erbjuda gratis livsmedel åt alla som bodde i huvudstaden (först i gamla Rom och sedan i Roma Nova, Konstantinopel).

När Octavianus såg ut att förlora undsattes han av en brokig och i all hast sammanrafsad skara från Judéen som måste ha påmint om kretsen kring blivande kung David. Ledare nu, ett millennium senare, var iduméen Antipater.

Hyllad i Rom som republikens förste konsul gavs Octavianus hederstiteln Augustus. Det känner vi ju igen, och tror ofta att det var hans namn, men Kejsar Augustus är bara två hederstitlar. Något annat vi tror är att romerska statyer var vita. De var de inte heller, den vita marmorn målades för att ge ett mer imponerande intryck. Här kan vi jämföra den vita marmoravbilden av Augustus med en rekonstruerad (båda går att se i Oxford, fotot ovanför togs i Cambridge):

Det var Augustus som utnämnde Herodes, Antipaters son, till kung i Judéen och också Augustus som utfärdade förordningen om att hela världen skulle skattskrivas, vilket förde Josef och Maria till Betlehem och österlandets stjärntydare till Jerusalem för att söka efter den nyfödde judakonungen.

Det påstås att Augustus lät resa ett altare på Forum Romanum åt Denne av stjärnor förebådade; Han skulle ju faktiskt kunna vara en gud?

Augustus aristokratiska hustru Livia, känd för både generositet och intelligens, var den som i praktiken såg till att Augustus efterträddes av Tiberius.

Med övergången av regentskapet utan politiska (och därmed militära) strider räddade Livia på så sätt freden och bidrog till stabiliteten under Pax Romama.

Tiberius (till höger)  regerade mellan åren 14 och 37. han verkar inte varit helt förtjust i den heta, bullrande och överbefolkade staden Rom.

Hans favoritlya låg på den lilla ön Capri mitt emot fint folks sommarnöjen i Pompeiji och Herkulaneum.

År 26 utnämnde Tiberius en ny romersk ämbetsman för provinsen Judéen:
Procurator Pontius Pilatus.

Tiberius hade adopterat en efterträdare, som mördats. I
dennes ställe utropades hans son Gaius till kejsare. Han
blev tyvärr febersjuk. Efter att fysiskt blivit frisk var han psykiskt illa lämpad att styra ett imperium. Han lyckades på kort tid få i stort sett alla emot sig.

I Jerusalem ville den unge kejsaren ha sin staty uppsatt inne i det allra heligaste i templet. Kejserlig fosterbroder, den blivande Herodes Agrippa,  lyckades med knapp nöd förhindra detta och de upplopp som med nödvändighet skulle blivit följden.

År 44 mördades den unge kejsaren, som vi känner som Calligula, av sin egen livvakt och efterträddes av sin farbror. Claudius.

Under Claudius blev Britannien en del av det romerska imperiet och skulle så förbli under fyra sekel.

Samtidigt har kristendomen kommit till Rom. Det vet vi, för judarna bråkade inbördes så mycket om huruvida Jesus var messias eller inte att Claudius år 49 bestämde sig för att skicka iväg allihopa från imperiets huvudstad för att få lugn och ro.

Efter en hungersnöd blev Claudius tvungen att försäkra sig om att leveranserna av säd från Egypten verkligen kom fram. Bl.a. subventionerade han fartygsbyggen.

Bland kejsarens uppgifter var också att utnämna en hel del av imperiets tjänstemän. En av dem var Gallio, som var chef för rättsväsendet i Korint från och med 1 juli det år vi kallar 51.

Octavianus dynasti avslutades med kejsar Nero, en stark ledare, som ville ha en mer lysande huvudstad och även började ett tvåtusenårigt byggnadsprojekt genom att med en gyllene hacka ta första spadtaget på – Korintkanalen!

Men starka ledare samlar gärna ja-sägare omkring sig och ingen vågade nämna för Nero att han blev allt mer impopulär. Till slut kokade det över, militärrevolter skakade själva Rom och efter Neros död kom ett år som fick se tre generaler både nå tronen och falla.

Stax innan hade Jerusalem gjort uppror som en reaktion på decennier av elaka och giriga ståthållare.

Den general Nero sänt dit förde befälet över majoriteten av imperiets militära resurser och blev därför den naturlige slutlige efterträdaren till Nero.

Innan den nye kejsar Vespasianus kunde resa till Rom insatte han sin unge son Dominitianus som regent där.

Med Vespasianus säkert på sin tron kom också slutet på det judiska första upproret. Jerusalem förstördes och kejsarens äldste son Titus (senare även hans förste efterträdare under några år) fick föra den gyllene tempelskatten till Rom och avbilda den på sin egen triumfbåge.

Under det kaotiska 60-talet hade de flesta av apostlarna dött martyrdöden och de kristna leddes framgent av de ledare apostlarna lagt händerna på. Nu var kristendomen en liten, oönskad grupp, som beskylldes för allt möjligt. Än var det för att äta spädbarn, än för att förgifta brunnar. Kom sjukdom eller krig, nog skylldes de kristna för det med och ropen steg. Till lejonet med de kristna!

Runt det första kristna sekelskiftet, efter Titus korta regering, återkom till makten i Rom en viss Dominitianus. Han regerade alltså nu för andra gången i Rom, men dessutom i hela imperiet. Hans lösning för att skapa sammanhållning i det splittrade kejsardömet var tillbedjan – av honom själv! Från och med nu krävdes att varje medborgare visade sin solidaritet med imperiet genom att från tid till annan offra några korn rökelse åt kejsarens genius. Det kunde förstås inte de kristna göra. Ibland brydde sig ingen, men vid oregelbundet återkommende tillfällen påbjöds att alla medborgare skulle offra – och de få kristna som fanns, fick utstå häftiga förföljelser. Många led martyrdöden på Dominitanus nybyggda cirkus i Rom, vars antika ingång finns bevarad under dagens oerhört vackra piazza Navona.

När Dominitianus efterträtts av Trajanus blev det något lugnare för de kristna. Trajanus skrev år 125 som svar på en direkt fråga från en guvernör i landsorten att det inte är nödvändigt att försöka jaga fram några kristna, men att naturligtvis skulle de som bekänt sin tro inför domstol straffas i enlighet med lagen.

Under Trajanus son och efterträdare Hadrianus nådde det romerska riket sin största utsträckning. Hadrianus var en flitig byggherre. Berömda är Antiochias nya stadsmur, som stod kvar tusen år senare, muren i norra England och den nya romerska staden Aelia capitolina, placerad där Jerusalem en gång legat. Efter ytterligare ett judiskt uppror åren 132-135 hade Rom fått nog och för att utplåna minnet av både judendom och kristenhet byggdes nya tempel åt romerska och grekiska gudar ovanpå varje helig ort. På platsen för Jesu död och uppståndelse uppfördes ett Dianatempel.

Just det skulle framöver komma att ha enorm betydelse – men till sådant får vi återkomma i det avsnitt som handlar om kyrkohistoria.

Den här sidan befann sig under uppbyggnad den 12 maj 2015.
Den flyttades efter granskning den 5 augusti 2016.
Rättelse den 25 juli 2017: Konstantins triumfbåge ersatt med Titus.
Beskrivningen av Calligulas trontillträde rättades och sidan korrekturlästes språkligt vid en generell översyn av hela hemsidan - den 29 november 2020.