Uttåget ur Egypten - Exodus
Under den yngre bronsåldern byggs det i Egypten som aldrig förr – eller senare. Landets välstånd är en summa
av tribut från de underkuvade i norr och söder, av den slösande generösa nilfloden som gör landet oöverträffat bördigt och av en stor arbetsstyrka med många händer som står till faraos förfogande. Bilden: tegelsten som har farao Tutmose III:s namn instämplat (idag i Medelhavsmuseet, Stockholm) |
Bibeln berättar att som tvångsarbetare för den Egyptiska staten har faraonerna rekryterat israeliterna. De som kom till Josef under Hyksos välde har blivit kvar och förökats. Senare faraoner, som inte kände till Josef, har gjort israeliterna till arbetare. Under generationer har de slitit på byggarbetsplatserna.
Strax före slutet av bronsåldern nämner Bibeln deras insats vid byggandet av staden Ramses. Detta är Ramses II:s nya huvudstad i nildeltat, självfallet uppkallad efter honom själv! Israeliterna bygger den bokstavligen från grunden, eller ska vi säga marken, eftersom det är soltorkat tegel som är det allra vanligaste egyptiska byggnadsmaterialet.
Trots slaveriet fortsätter hebréerna att öka i antal. Redan innan staden åt Ramses börjar byggas har farao inlett ett försök att minska deras antal för att inte ha en inhemsk upprorsskara på halsen. Till slut ger han order om att alla nyfödda hebreiska pojkar ska dödas.
En högt uppsatt dam vid hovet, en prinsessa av kunglig börd kallas i Egypten faraos dotter. Bitja,1 en faraos dotter, hittar ett barn flytande i en korg i Nilen. Hon behåller det som sitt eget och ger det ett namn som på egyptiskt språk betyder son: Moses.
Moses blir Guds redskap till hebréernas mest dramatiska berättelse om hur Gud dömer alla egyptiska gudomligheter och till slut leder israeliterna ut ut Egypten till frihet från slaveriet.
Den traditionella historieskrivningen i Egypten nämner inte detta. Det är inte nederlagen Egypten bevarar åt efter-världen, bara de stora segrarna. Uppfostrad i Egyptens hela vishet vet Mose om att egyptierna tror att ingen kan leva vidare i den kommande världen om inte personens namn bevaras på jorden. Den yttersta förnedringen för en besegrad fiende är därför att inte ens bevara hans namn. Så gör Mose – inte en enda gång nämns förtryckets och uttågets faraoner vid namn i Bibeln.
Efter uttåget och vandringen genom det av Gud delade Röda havet kommer israeliterna till Guds eget berg Horeb.
Tyvärr kan ingen längre säga var det låg!2 Nu är det kanske inte så farligt, Israel har ju ett hela annat mål för sin vandring än Guds berg självt.
Med sig till sitt eget land hade de förbundet med Gud. Mose, välutbildad vid faraos hov vid en tid när Egypten hade mängder av internationella kontakter, valde att utforma förbundstexten med utländsk förebild. Hettitiska imperiet hade låtit sina underlydande skriva under på särskilda vasallförbund. Där talade imperiet om vad som gällde för de underlydande. Mose valde samma utformning. I förbundet med Israel talar Gud om att det är han som bestämmer och meddelar sina undersåtar vad de ska göra och inte göra samt konsekvenserna av både lydnad och olydnad.
1Bara från Bibeln känner vi hennes namn: 1 Krönikeboken 4:18.
2Kejsarmodern Helena identifierade en bergstopp i Sinai som Guds berg i början av 300-talet och det är ett magnifikt berg, visst; men moderna forskare har föreslagit området i norra Saudiarabien som under äldre tid var rikt på vatten och gräsbevuxet som troligare plats för isrealitisk ökenvandring. Det senaste förslaget i den långa raden kandidater till Sinai berg är en mycket gammal kultplats på Har Karkom på gränsen mellan Egypten och dagens Israel.
Strax före slutet av bronsåldern nämner Bibeln deras insats vid byggandet av staden Ramses. Detta är Ramses II:s nya huvudstad i nildeltat, självfallet uppkallad efter honom själv! Israeliterna bygger den bokstavligen från grunden, eller ska vi säga marken, eftersom det är soltorkat tegel som är det allra vanligaste egyptiska byggnadsmaterialet.
Trots slaveriet fortsätter hebréerna att öka i antal. Redan innan staden åt Ramses börjar byggas har farao inlett ett försök att minska deras antal för att inte ha en inhemsk upprorsskara på halsen. Till slut ger han order om att alla nyfödda hebreiska pojkar ska dödas.
En högt uppsatt dam vid hovet, en prinsessa av kunglig börd kallas i Egypten faraos dotter. Bitja,1 en faraos dotter, hittar ett barn flytande i en korg i Nilen. Hon behåller det som sitt eget och ger det ett namn som på egyptiskt språk betyder son: Moses.
Moses blir Guds redskap till hebréernas mest dramatiska berättelse om hur Gud dömer alla egyptiska gudomligheter och till slut leder israeliterna ut ut Egypten till frihet från slaveriet.
Den traditionella historieskrivningen i Egypten nämner inte detta. Det är inte nederlagen Egypten bevarar åt efter-världen, bara de stora segrarna. Uppfostrad i Egyptens hela vishet vet Mose om att egyptierna tror att ingen kan leva vidare i den kommande världen om inte personens namn bevaras på jorden. Den yttersta förnedringen för en besegrad fiende är därför att inte ens bevara hans namn. Så gör Mose – inte en enda gång nämns förtryckets och uttågets faraoner vid namn i Bibeln.
Efter uttåget och vandringen genom det av Gud delade Röda havet kommer israeliterna till Guds eget berg Horeb.
Tyvärr kan ingen längre säga var det låg!2 Nu är det kanske inte så farligt, Israel har ju ett hela annat mål för sin vandring än Guds berg självt.
Med sig till sitt eget land hade de förbundet med Gud. Mose, välutbildad vid faraos hov vid en tid när Egypten hade mängder av internationella kontakter, valde att utforma förbundstexten med utländsk förebild. Hettitiska imperiet hade låtit sina underlydande skriva under på särskilda vasallförbund. Där talade imperiet om vad som gällde för de underlydande. Mose valde samma utformning. I förbundet med Israel talar Gud om att det är han som bestämmer och meddelar sina undersåtar vad de ska göra och inte göra samt konsekvenserna av både lydnad och olydnad.
1Bara från Bibeln känner vi hennes namn: 1 Krönikeboken 4:18.
2Kejsarmodern Helena identifierade en bergstopp i Sinai som Guds berg i början av 300-talet och det är ett magnifikt berg, visst; men moderna forskare har föreslagit området i norra Saudiarabien som under äldre tid var rikt på vatten och gräsbevuxet som troligare plats för isrealitisk ökenvandring. Det senaste förslaget i den långa raden kandidater till Sinai berg är en mycket gammal kultplats på Har Karkom på gränsen mellan Egypten och dagens Israel.
Denna sida är senast ändrad 28 mars 2017 då bilden högst upp las till.
Den korrekturlästes språkligt vid två större översyner av hela hemsidan - den 1 dec 2020 och 7 jan 2023.
Den korrekturlästes språkligt vid två större översyner av hela hemsidan - den 1 dec 2020 och 7 jan 2023.