Källkritik: med kunskap om syftet med egyptisk litteratur
Historieskrivning handlar om att utifrån tillgängliga källor beskriva vad som varit det mest troliga händelseförloppet. Inte att förslå något som kan ha hänt, möjligen, utan att pussla ihop en bild av det mest sannolika.
Källorna kan vara skrivna, eller olika föremål med information om dem och deras placering när arkeologerna fann dem.
Egypten har lämnat åt oss en mängd nedskrivet material, som historikerna kan använda. En del är inskriptioner som huggits i sten. Mycket är gravmålningar, som fortfarande kan ses på väggarna till sedan länge plundrade och tomma viloplatser. Annat är skrivet på trä eller papyrus, som tack vare att klimatet i nildalen varit torrt, har kunnat överleva århundradena fram till oss. Med hjälp av sådana skrivna källor har historikerna rekonstruerat olika tider i Egyptens historia.
En är det mäktiga rike som lät uppföra de stora pyramiderna. Det varade närmare ett årtusende, innan det med dunder och brak föll samman och nildalen drabbades av inbördes stridigheter mellan olika lokala småkungar, svält, oordning och elände. Så har i varje fall egyptierna själva beskrivit det, när de efter hand fått ordning på allting och landet återgått till den, som de uppfattade det, gudagivna planen, kallad Ma'at, med ett enat, mäktigt Egypten, styrt av en enda kung.
En annan period, också målande beskriven i text, var den främmande semitiska invasion som ledde till att den norra delen av landet ockuperades och styrdes av främmande kungar, på inhemskt språk hyksos. Egyptierna beskrev dessa utbördingars regering byggd på arrogans, elakhet och en övermakt som svårt plågade landet och dess där födda.
Förutom sådana väl beskrivna perioder, finns enskilda händelser bevarade i text. Vi har tidigare tittat på rapporter från segerrika krigståg, genomförda av både Ramses II (mot hettiterna) och Mernefta (mot bland andra Israel). Ytterligare ett, med biblisk anknytning, är farao Shishaks (i Egypten Seshonq I) kampanj mot Juda och Israel, i början av Järnålder II, året 926 f.kr.
För att bedöma en historieskrivning baserad på sådant skrivet material, behöver vi vara medvetna om att allt som står i tidningarna inte är sant, och inte heller det som är hugget i sten. Det behövs ofta en nypa salt eller två när en gammal text ska användas som historisk källa. Framför allt behöver alla historiker kunskap om det kulturella sammanhang texten är skriven i.
Källorna kan vara skrivna, eller olika föremål med information om dem och deras placering när arkeologerna fann dem.
Egypten har lämnat åt oss en mängd nedskrivet material, som historikerna kan använda. En del är inskriptioner som huggits i sten. Mycket är gravmålningar, som fortfarande kan ses på väggarna till sedan länge plundrade och tomma viloplatser. Annat är skrivet på trä eller papyrus, som tack vare att klimatet i nildalen varit torrt, har kunnat överleva århundradena fram till oss. Med hjälp av sådana skrivna källor har historikerna rekonstruerat olika tider i Egyptens historia.
En är det mäktiga rike som lät uppföra de stora pyramiderna. Det varade närmare ett årtusende, innan det med dunder och brak föll samman och nildalen drabbades av inbördes stridigheter mellan olika lokala småkungar, svält, oordning och elände. Så har i varje fall egyptierna själva beskrivit det, när de efter hand fått ordning på allting och landet återgått till den, som de uppfattade det, gudagivna planen, kallad Ma'at, med ett enat, mäktigt Egypten, styrt av en enda kung.
En annan period, också målande beskriven i text, var den främmande semitiska invasion som ledde till att den norra delen av landet ockuperades och styrdes av främmande kungar, på inhemskt språk hyksos. Egyptierna beskrev dessa utbördingars regering byggd på arrogans, elakhet och en övermakt som svårt plågade landet och dess där födda.
Förutom sådana väl beskrivna perioder, finns enskilda händelser bevarade i text. Vi har tidigare tittat på rapporter från segerrika krigståg, genomförda av både Ramses II (mot hettiterna) och Mernefta (mot bland andra Israel). Ytterligare ett, med biblisk anknytning, är farao Shishaks (i Egypten Seshonq I) kampanj mot Juda och Israel, i början av Järnålder II, året 926 f.kr.
För att bedöma en historieskrivning baserad på sådant skrivet material, behöver vi vara medvetna om att allt som står i tidningarna inte är sant, och inte heller det som är hugget i sten. Det behövs ofta en nypa salt eller två när en gammal text ska användas som historisk källa. Framför allt behöver alla historiker kunskap om det kulturella sammanhang texten är skriven i.
Egypten – den mäktiga segraren
Enklast att vara källkritisk är det förstås när flera olika texter, som kan förväntas ha helt olika syften och utgångspunkt, beskriver samma händelse. Ett exempel vi redan nämt är Ramses II:s anfall mot imperiet Hatti och de bådas beskrivning av det avgörande slaget vid Karkemish. Genom att kunna läsa båda kombatanternas beskrivning får vi reda på att båda anser att den andre lidit ett svidande nederlag!
I själva verket är det alltså troligast att kriget i fråga slutade helt utan segrare. Ytterligare belägg för detta är de till oss bevarade fredsfördragen, ett från respektive huvudstad, som reglerar ett status quo mellan de båda stormakterna, och för övrigt är helt identiska till sin text.
Ska vi lägga till detta brevväxlingen mellan de båda härskarnas fruar och spannmålsexporten från Egypten vid torrtider i hettiternas rike? Då ser vi hur slaget vid Karkemish inte alls skapat en över- och en underordnad part, utan snarare två likvärdiga. I så måtto kan vi förstå hur båda rikena anser sig som vinnare, fast ingen var det militärt.
För att läsa egyptiska texter behövs en kännedom om bakgrunden till att de skrivits – och den finner vi i landets tydliga beskrivning av sig självt. Till öppningen av operahuset i Kairo skriver Verdi musiken till Aida, som innehåller en av de mäktigaste triumfmarscher musikhistorien kan bjuda på. Huvudbudskapet, som också finns med i texten som kören sjunger, är Gloria al Egitto! - Egyptens härlighet, ära och glorifiering.
Självfallet är det varje faraos uppgift att föra till den långa listan av landets ärorika segrar alla sina egna. Från det Nya riket har vi sådana från i stort sett varenda farao, under förutsättning att de hunnit regera länge nog för att hinna med sådana plikter som kräver lite planering och tar tid att genomföra.
Med detta som bakgrund är det inte alls konstigt att egyptiska texter överflödar i segerrapporter, men aldrig nämner några nederlag. Dessutom tenderar vissa rapporter att överdriva lite. Det påminner om en ung fiskare, som ska tala om hur stor fångst han fått. En sund källkritik, som inte omedelbart tar för givet att segrarna vunnits så överväldigande eller att arméerna varit så stora, skadar aldrig den som ska läsa om faraonernas bedrifter.
I själva verket är det alltså troligast att kriget i fråga slutade helt utan segrare. Ytterligare belägg för detta är de till oss bevarade fredsfördragen, ett från respektive huvudstad, som reglerar ett status quo mellan de båda stormakterna, och för övrigt är helt identiska till sin text.
Ska vi lägga till detta brevväxlingen mellan de båda härskarnas fruar och spannmålsexporten från Egypten vid torrtider i hettiternas rike? Då ser vi hur slaget vid Karkemish inte alls skapat en över- och en underordnad part, utan snarare två likvärdiga. I så måtto kan vi förstå hur båda rikena anser sig som vinnare, fast ingen var det militärt.
För att läsa egyptiska texter behövs en kännedom om bakgrunden till att de skrivits – och den finner vi i landets tydliga beskrivning av sig självt. Till öppningen av operahuset i Kairo skriver Verdi musiken till Aida, som innehåller en av de mäktigaste triumfmarscher musikhistorien kan bjuda på. Huvudbudskapet, som också finns med i texten som kören sjunger, är Gloria al Egitto! - Egyptens härlighet, ära och glorifiering.
Självfallet är det varje faraos uppgift att föra till den långa listan av landets ärorika segrar alla sina egna. Från det Nya riket har vi sådana från i stort sett varenda farao, under förutsättning att de hunnit regera länge nog för att hinna med sådana plikter som kräver lite planering och tar tid att genomföra.
Med detta som bakgrund är det inte alls konstigt att egyptiska texter överflödar i segerrapporter, men aldrig nämner några nederlag. Dessutom tenderar vissa rapporter att överdriva lite. Det påminner om en ung fiskare, som ska tala om hur stor fångst han fått. En sund källkritik, som inte omedelbart tar för givet att segrarna vunnits så överväldigande eller att arméerna varit så stora, skadar aldrig den som ska läsa om faraonernas bedrifter.
Perioder utan ett enat Egypten
Under slutet av mellersta bronsåldern, mellan Egyptens båda enade mellersta respektive nya rike, sker en semitisk invasion, berättar egyptierna själva. Främmande härskare drar med sig ovanliga seder, förtryck och eländes elände, som inte upphör förrän bröderna Kahmose och Ahmose drar i strid för sitt land.
Denna Egyptens egen historieskrivning finns nedskriven, kan läsas och borde kunna bekräftas av olika arkeologsika fynd. På senare år har den emellertid börjat ifrågasättas. Forskare konstaterar att istället för att söka strid verkar hyksos ha anpassat sig till egyptiska seder och bruk, för att smälta in i sin nya omgivning; och istället för krig mellan hyksos och infödda egyptier, verkar det mesta ha gått fredligt till väga och livet för de allra flesta gått sin gilla gång.
Alldeles nyligen har gravar från tiden efter Gamla rikets söderfall undersökts. De visar inte alls att landets befolkning lidit av svält eller inbördeskrig. Istället verkar farao helt enkelt formellt ha delegerat makt till regionerna, så att lokala problem kunnat lösas på plats, rapporterar forskaren Andrew Lawler på National Geographic's hemsida julafton 2015:
http://news.nationalgeographic.com/2015/12/151224-egypt-climate-change-old-kingdom-archaeology/
Återigen tycks Egyptens Ma'at spela historikerna ett spratt. När både det Mellersta och det Nya riket ska beskriva hur mycket bättre det är med ett enat land än det som var förut, målas den tid som varit i lite för pessimsitiska färger, för att kontrasten mot författarnas egen tid ska bli lite större. Den som tycker detta är illa, kan ju först tänka på hur vår egen historieskrivning beskriver unionskungen Kristian II, som Gustav Wasa gjorde uppror mot (hemma i Danmark kallas han 'bondekär' efter sitt trägna arbete med att ge de minsta och fattigaste i sitt rike ett bättre liv).
Denna Egyptens egen historieskrivning finns nedskriven, kan läsas och borde kunna bekräftas av olika arkeologsika fynd. På senare år har den emellertid börjat ifrågasättas. Forskare konstaterar att istället för att söka strid verkar hyksos ha anpassat sig till egyptiska seder och bruk, för att smälta in i sin nya omgivning; och istället för krig mellan hyksos och infödda egyptier, verkar det mesta ha gått fredligt till väga och livet för de allra flesta gått sin gilla gång.
Alldeles nyligen har gravar från tiden efter Gamla rikets söderfall undersökts. De visar inte alls att landets befolkning lidit av svält eller inbördeskrig. Istället verkar farao helt enkelt formellt ha delegerat makt till regionerna, så att lokala problem kunnat lösas på plats, rapporterar forskaren Andrew Lawler på National Geographic's hemsida julafton 2015:
http://news.nationalgeographic.com/2015/12/151224-egypt-climate-change-old-kingdom-archaeology/
Återigen tycks Egyptens Ma'at spela historikerna ett spratt. När både det Mellersta och det Nya riket ska beskriva hur mycket bättre det är med ett enat land än det som var förut, målas den tid som varit i lite för pessimsitiska färger, för att kontrasten mot författarnas egen tid ska bli lite större. Den som tycker detta är illa, kan ju först tänka på hur vår egen historieskrivning beskriver unionskungen Kristian II, som Gustav Wasa gjorde uppror mot (hemma i Danmark kallas han 'bondekär' efter sitt trägna arbete med att ge de minsta och fattigaste i sitt rike ett bättre liv).
Slutsats: källkritik
Egyptiska texter har sin bakgrund och sitt syfte, de ska beskriva landets storhet när det är enat under en enda furste; beskriva hur illa det är annars; och förhärliga landet genom monumentala beskrivningar i ord och bild av magnifika segrar.
Eftersom det är så, bör Egyptens inskriptioner alltid läsas med en räv bakom örat. Frågorna som ständigt måste ställas är bland annat: har någon annan sagt något om detta? Har arkeologin något som stöder det skriftliga materialets höga anspråk? Går det att hitta en sannolik förklaring till textens innehåll, som gör det troligt att den inte överdriver, skarvar i, undanhåller negativa detaljer eller helt enkelt skulle kunna vara ren propaganda?
Eftersom det är så, bör Egyptens inskriptioner alltid läsas med en räv bakom örat. Frågorna som ständigt måste ställas är bland annat: har någon annan sagt något om detta? Har arkeologin något som stöder det skriftliga materialets höga anspråk? Går det att hitta en sannolik förklaring till textens innehåll, som gör det troligt att den inte överdriver, skarvar i, undanhåller negativa detaljer eller helt enkelt skulle kunna vara ren propaganda?
Kritik av historiska analyser
|
Efter källkritik är det lika nödvändigt att betrakta historikernas egna slutsatser. Två exempel gör detta tydligt, dels orsaken till Gamla rikets sammanbrott, dels bortskrapade namn på flera av Nya rikets härskare.
Bilden till vänster visar en sten där Hatshepsuts namn delvis kunnat tas bort. Det har troligen gjorts av den har sitt namn kvar, Tutmose III. Historiker under senare delen av 1800-talet och under i stort sett hela 1900-talet har generellt sett valt att förklara rikens och civilisationers undergång med militära interventioner. Först efter år 2000 har som en alternativ förklaring framförts tankar på klimatförändringar som viktig underliggande orsak. Hatshepsuts bortskrapade namn har tidiare förklarats med en intern maktkamp inom familjen; dvs. att efterträdaren Tutmose III ogillat hennes val att själv uppträda som farao och mer eller mindre legat i konflikt med henne under hela hennes regering. På senare tid har det dock presenterats rön som tyder på att det var i slutet av Tutmoses regering som Hatshepsuts namn togs bort. Den modernaste av alla förklaringar är att det skulle vara för att säkra tronen åt efterträdaren och mannen Amehnoptep II, genom att se till att Egypten inte skulle få minnas Hatshepsut eftersom hon var en kvinna. |
|
Tydligt är att konfliktscenariorna från de krigsdrabbade decennierna från 1870 nu bytts ut mot vad som tycks mer klarsynt, klimatfrågan och genusperspektivet. Till detta kan vi bara konstatera att varje form av historieskrivning påminner om en del av de bilder författaren till denna sida har många av, där hans egen eller hans kameras spegelbild i en museimonter är tydligt med på fotot.
Vår historieskrivning tenderar att bli en blandning av fakta och oss själva. Må det sistnämnda vara tillräckligt lite så att vår historieskrivning i varje fall kan lära efterkommande att lämna en bättre värld efter sig åt deras egna barn! |
|
Fotografierna är från ett av författarens många besök på British museum. Detta 23 december 2015.
Avsnittet är utlagt den 13 januari 2016 och korrekturläst den 18 januari.
Det är flyttat till det nyskapade fördjupningsavsnittet den 5 augusti 2016.
Texten korrekturlästes språkligt vid en generell översyn av hela hemsidan - den 28 november 2020.
Avsnittet är utlagt den 13 januari 2016 och korrekturläst den 18 januari.
Det är flyttat till det nyskapade fördjupningsavsnittet den 5 augusti 2016.
Texten korrekturlästes språkligt vid en generell översyn av hela hemsidan - den 28 november 2020.