Martyrer och bekännare

Den i början lilla gruppen judar som trodde att Jesus sänts av Gud för att uppfylla Skriftens löften om Messias blev aldrig någon majoritet av Israels folk. Efter att ha kommit över chocken det innebar för dem att Jesus inte bara var deras Messias, utan även hedningarnas, predikade de emellertid frimodigt för alla överallt ända till imperiets västra ände.

I Antiochia blev de troende för första gången kallade kristna.

Imperiet känner sig hotat – och slår tillbaka

Trots imperiets försök att förhindra den kristna tron att utbreda sig växte den kraftigt, särskilt bland de fattiga och slavarna. En enande rörelse bland de breda massorna kunde bli mycket farlig för de styrande och härskarna följde kristendomens framväxt noga för att se vartåt det lutade. Ju mer kyrkan växte genom sin mission, desto mera misstänksam blev tyvärr den kejserliga administrationen.

Redan innan det Nya testamentet var färdigskrivet drabbades de kristna av imperiets makt och vrede.

Kejsar Claudius hade år 49 utvisat alla judar från Rom för att slippa deras gräl om Jesus var Messias eller inte.

Nero genomförde under mitten av 60-talet den första systematiska förföljelsen av kristna. Petrus avrättades kanske i början, Paulus i slutet av denna tid.

Dominitianus (bilden) satte Johannes i gruvorna på den lilla ön Patmos. Om allt detta finns mer att läsa under de längre sidorna om just Nya testamentets kronologi.

Efter Jerusalems andra uppror kom kristendomen med sitt judiska ursprung återigen att upplevas som en nagel i ögat på imperiet.

Kejsar Hadrianus (bilden) lät eftersöka och döda ett antal kristna. Den mest kände var ledare för församlingen i Smyrna i nuvarande västra Turkiet, Polykarpus, som varit lärjunge till själve Johannes.

Så fortsatte den kristna församlingen att leva mellan liv och död, mellan jord och himmel, i tider av relativt lugn och i tider av motstånd.



Ett kejserligt påbud mot de kristna år 160 tvingade Polykarpus tidigare elev Iraeneus att axla ledarskapet i staden Lyon i Gallien (dagens Frankrike).

Året 248 enligt vår tideräkning firade imperiet sitt stora tusenårsjubileum med magnifik pomp och ståt.

De gamla Romerska hjältedåden lyftes fram och segrarna tillskrevs imperiets gudar. På så sätt blev det en mix av civilt och religiöst firande.

I detta deltog inte de kristna, naturligt nog och kanske gjorde de det med själve kejsarens goda minne. Hans fru var kristen och vissa bedömare anser att han inte var så långt ifrån lärjungaskapet själv.


Bilden visar kejsar Filip, som kallades araben, värd för Roms tusenårsjubileum

Mitten av tredje århundradet var ingen enkel tid för det romerska riket. Politisk instabilitet, ekonomisk nedgång och yttre angrepp från Germaner, Slaver och Parther bidrog till komplexiteten. Efter jubiléet följde en rad kejserliga försök att få ordning på allt detta.

Den förste kejsaren i raden var Decius, som också tog upp kampen med kristendomen år 250. Över hela imperiet krävdes av de kristna att offra rökelse till kejsaren eller dödas. Framför allt ville kejsaren röja det kristna ledarskapet ur vägen. Apostlarnas efterträdare blev martyrer eller tvingades gå under jorden.

Ända upp till Britannien sköljde svallvågorna av den kejserliga vreden, till exempel till handelsstaden Verulamium i mitten av södra England. En av dem som fick ge sina liv var Alban, efter att det upptäckts att han hållit en kristen missionär gömd i sitt hus.

Kejsar Decius gick mycket grundligt tillväga. Han lät konfiskera eller riva kyrkbyggnader och krävde också att församlingarnas egendom skulle lämnas ut. Böcker brändes och föremål för Herrens måltid smältes ner. I nordafrika skulle detta få framtida betydelse.

När förföljelsens vågor ebbat ut efter att Decius dött fanns sådana som överlevt och dessutom vägrat att överlämna något alls till kejserliga ämbetsmän. De ville inte längre ha någon andlig gemenskap med de som gått imperiet till mötes och inte gömt undan allting.

Följaktligen delades kristendomen i nordafrika i två delar, som aldrig kom att återförenas. Istället ersattes den splittrade kyrkan efter tre sekels gnabb och gnissel till slut av den mer inbördes eniga Islam. Så till vida får Decius utrotnings-politik anses ha lyckats – I alla fall på lång sikt.

Imperiets sista angrepp på de kristna

Imperiets kristna hade knappt hunnit återhämta sig från 250 års stora förföljelse innan det var dags för nästa.

Kejsar Diocletianus beslutatde år 303 att göra ett nytt försök att utrota kristendomen, denna gång definitivt och för gott.

I stort sett i varenda stad i imperiet finns kvar minnen av kvinnor och män om led martyrdöden. Trots detta miss-lyckades Diokletianus (bilden) precis som alla sina föregångare, men den här gången krävdes det att Gud själv grep in på allvar . . . .




Men då har Anden vänt blad i kyrkohistorien och vi får gå från martyrernas tid till mötenas. Som vanligt navigerar man i tiden med hjälp av menyn högst upp!

Här fylldes många skärmbilder med information den 18 april 2015.
Sidan flyttades vid omorganisationen av bibelkronologi.se den 5 augusti 2016.
Den korrekturlästes språkligt vid en generell översyn av hela hemsidan - den 29 november 2020.